DyingToAchieveIt

Idag fick jag en riktig tankeställare.
Jag var hos min psykolog imorse och han sa att jag måste låta mig själv känna/bli berörd av saker som händer för det gör jag inte. Jag tillåter mig inte att känna för att jag inte vågar, jag vet inte om jag klarar av det. Och varje gång jag känner något så tar jag bort känslan med hjälp av maten och mitt självskadebeteende. Han sa att jag förstör mitt liv när jag lever så destruktivt som jag gör. Min och mammas relation är inye alls bra och jag straffa henne genom att straffa mig själv.
"Hur länge tänker du hålla på att strida med din mamma? " sa han
jag vrt inte, sa jag

jsg får sluta med det. Det tar så mycket tid och energi och jag blir bara sämre och sämre. Jsg orkar inte längre.....

nu är jag utskriven från avdelningen. och vad ska man säga....... jag är tillbaka på ruta noll. jag hetsäter och spyr dagligen, igen.
jag har varit utskriven i tio dagar och här är jag. wow!
efter att jag inte behövde vila eller ha låst dör efter måltiderna var det fritt fram för mig att gå och spy, vilket jag absolut utnyttjade! idiot!!!!!!!!
och sen fick jag gå och komma som jag ville också vilket ledde till att jag nästan dagligen i smyg hade varit på willys i närheten och köpt en massa godis och choklad som jag åt själv och kräktes.
jag höll på med det i tre veckor en orkade jag inte mer och sa till personalen. de tyckte inte att vi skulle låsa dörren efter måltiderna igen eller inte låta mig gå ut. det skulle bara bli värre om de gjorde så tyckte de. så inget förändrades på den fronten. jag åt inte och kräktes på en vecka men sen klarade jag inte av det mer. så fort något jobbigt hände så behövde jag äta bort det och kräkas upp det. jag tillåter inte mig själv att känna. jag gör inte det. jag vet inte hur man gör när man känner. jag kan inte känna. det är för jobbigt.
allt pågick och de trodde att det hade blivit bättre.
Helvete vad jag avskyr mig själv!!!!! det finns inte ord som kan beskriva mitt självhat!! det värsta är att alla vet att jag har varit inlagd och då förväntas man vara frisk nu men jag är misslyckad och hopplös! jag skäms. jag skäms jag skäms jag skäms och jag skäms ihjäl. jag har onödigt slösat en tre månaders plats på en psykiatrisk vårdavdelning.jag har onödigt slösat på skattepengar som kunnat gå till något mycket bättre. jag vet inte jag vet inte längre. jag vet ingenting.
jag var så ledsen igår natt att jag inte förmådde mig att sova i min säng så jag tog mina kuddar och mitt täcke jag sov på golvet istället. jag hatar att vakna upp på morgonen.
det som är värst av allt är att innan jag började äta och kräkas på avdelningen så hade jag varit 6 veckor kräkfri och vattensamlingen i min kropp hade försvunnit. jag till och med vägde något mindre, 59-60kg. jag tyckte till och med att jag såg snygg ut!!!!! jag kände mig frisk och glad. och nu.... nu har jag lyckats gå upp till 63.5 kg!!!!!!!!! med alla måltider jag var tvungen att äta och som jag även behöll plus det som jag senare hetsåt och kräktes så är det självklart att jag kommer gå upp i vikt! allt kommer inte upp när jag kräks och jag antar att en del redan absorberats.
jag sitter här och bara skriver en massa strunt
hejdå!

"A" var och hälsade på mig förra veckan. och ja.... han kysste mig. vi kysstes många långa kyssar. nu vet jag inte riktigt vad jag vill. ska jag våga släppa kontrollen, ta risken och bli hans flickvän. Det är så svårt för mig. Jag sa det till honom. Jag sa att jag inte riktigt vet vad jag vill, att det känns för riskfyllt och jag vill inte bli sårad. Jag är ju redan rätt ostabil i livet och i mig själv. Han skulle nog kunna vara jättebra för mig nu. Han skulle kunna få mig på topp igen med självkänslan och självförtroendet. men skulle jag vara bra för honom? det tvivlar jag på. Han har bara haft oturen att falla för just mig. Jag är så rädd att när jag väl har släppt kontrollen och allt att han lämnar mig och jag vet inte om jag kommer klara av det. Nästa gång vi träffas så måste vi prata mer.
Jag pratade med min psykolog om att jag inte vet vad jag ska göra och han sa "om du inte vet vad du ska göra, så gör inget. du behöver inte känna dig pressad. du behöver inte göra något åt det förrän du vet vad du vill göra" det var kloka ord. Jag kommer nog inte ha bestämt mig på ett bra tag. Jag känner att vi behöver prata mycket innan jag kan bestämma mig

det här kan kanske bli ett långt inlägg.
Jag är nu inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning. Jag har varit här i tre veckor och det går bra. jag får mina portions tallrikar som jag äter i enskilt rum med personal. Jag har svårt för vissa rätter som till exempel köttgrytor och fläsk rätter där det finns fett ränder och slamsor kvar och det skär jag bort och vägrar äta upp. Jag har kräkts en gång sen jag kom hit och det var förra torsdagen. vi fick isterband och det har jag väldigt svårt för. Jag lämnade mer än två tredjedelar av isterbanden och efter det fick jag efterrätt vilket var ostkaka med grädde och sylt. Jag är tvungen att äta efterrätten på torsdagar och söndagar men på torsdagar brukar det vara soppa och därav efterrätten. det var ju ingen soppa förra torsdagen och då fick inte de andra patienterna efterrätt. någon hade tydligen beställt en portion ostkaka till mig iallafall. Jag blev förbannad för jag hade ätit upp ostkakan utan att veta att ingen annan fick efterrätt. jag klarade inte av ångesten så då kräktes jag efter vilan.
det känns lite tråkigt att vara instängd här. Men ibland känns det ändå skönt att ha tid för sig själv och slippa allt annat. Jag vill fixa det här nu. Jag orkar inte med ett liv i hetsätning iföljd av kräkningar. ibland får jag ändå tankar som "åh vad gott det vore med en massa godis och glass och choklad och kladdkaka osv... och sen kräkas" jag känner fortfarande ett sug efter att hetsäta och kräkas. Jag är så rädd att jag ska komma tillbaka till det när jag kommer hem. Jag kommer dö om det händer. Jag vet inte ens om jag är redo eller egentligen vill lämna ätstörningen. Jag känner mig trygg i den och det finns inget annat som jag kan kontrollera och känna mig trygg i.
sommaren var hemsk. Jag levde i svält om dagarna och efter sex så hetsåt jag allt jag kunde komma åt. Många gånger hetsåt jag väldigt sent på nätterna typ vid elva eller tolv och då kunde jag inte kräkas så dagen därpå blev det fasta. så det blev en hel del fasta som kompensation för allt ätande. efter att jag kom hem från Grekland var det värst. Jag åt allt direkt utan att ens fasta halva dagen. Jag hade kommit in i att äta väldigt mycket och spy i Grekland så det blev svårt att bryta även när jag kom hem.
Jag hann även börja skolan igen med en ny klass. Jag gick knappt två veckor i skolan innan jag lades in här. Jag tror att jag är kär. den här killen "A" började prata med mig när vi började skolan och vi har pratat mycket på Facebook. dagen innan jag lades in skulle jag åka in till skolan för att lämna lite böcker och då ser jag honom där och han följer med till biblioteket. vi pratar och på något sätt så börjar vi prata om vad jag har för lektioner imorgon och jag bara känner att "jaja jag kan väl säga som det är. Han kommer ändå veta förr eller senare" så jag säger att jag ska läggas in imorgon för ätstörningar och han blir lite förvånad och önskar mig lycka till och sen träffar jag min kompis och vi skiljs åt där. Efter att jag varit här en vecka frågade han om han fick komma och hälsa på mig. ja det fick han och han har varit här tre gånger hittills och ska komma igen på fredag. Jag vet inte men jag tror jag tycker om honom. Men jag vågar inte riskera något. Jag är så rädd för att tappa kontrollen för det gör man när man tycker om någon. Jag märker redan av hur jobbigt det är att inte kunna kontrollera mina tankar som bara vill tänka på honom eller att jag inte kan sluta le. Jag tappar kontrollen över mig själv och det vill jag inte göra om det inte kommer vara värt det.

allt har varit ett helvete! ocg nu sitter jag här och gråter för att jag är stressad, fet, självisk, ful och äcklig.
jag orkar inte mer!
Igår så skulle jag fasta men jag failade. jsg började äta kl halv tolv på natten! det var helt tyst i huset när jag var klar så jag vågade inte gå och kräkas. istället grät jsg mig till sömns.
idag flyger jag till Grekland. Jag är inte så peppad på det längre. jag vill inte dit! Jag vill stanna här och fasta mig till döds för det förtjänar jag. Jag vill inte dit! det är all inclusive!!!!!! jag kommer äta upp allt! hotellet kommer vara tvungna att slänga ur mig så mycket som jag kommer äta. jäkla tjockis.
vi åker om ett par timmar och jag har inte ens packat klart
jag vill så gärna skära mig men jag kan inte för jag ska till Grekland och visa min feta kropp! jsg längtar tills jag är tillbaka och får göra som jag vill
jag kommer säkert gå upp allt jag lyckats gå ner under en månad.

jag gjorde det! jag fastade! det var då länge sen. jag har inte lyckats med att fasta en hel dag på mer än ett år. Jag är så glad, stolt och trött just nu men det är värt det. allt är värt den känslan jag kommer ha precis innan jag sluter ögonen och somnar. känslan av att ha lyckats och att vara tom. imorgon vaknar jag med den underbara faste känslan i hela kroppen.
känns bra men min behandlare kommer inte tycka om det. Men det struntar jag i! Jag behövde göra det. så mycket som jag äter.
Jag funderar på att köra en varannan dag fasta och dom dagarna jag får äta så får jag äta upp till 1500 kcal. vet inte hur länge det håller men till studenten iallafall, kanske?
godnatt :)

idag har det matmässigt varit en bra dag. jag åt: en skål med müsli + banan till frukost, 5 köttbullar + tre potatisar +sås till lunch, och två små piroger till middag och en banan som mellan mål.
Detta är första gången på länge det har varit en bra dag. En dag med normalt matintag och inget kräkande.
sen har det nog varit en bra dag iallafall. jag var hos min skötare idag och han sa att han tyckte att det vore nog bra om jag lades in. jag känner likadant. jag behöver det.
som mål till nästa vecka får jag max äta något "onyttigt" (sötsaker) vid fem tillfällen. jag var uppe på tio tillfällen den här veckan som gick.
Efter att jag lämnade arbetsterapin när jag var klar så ville jag bara gråta. Jag började tänka på allt som jag skulle sakna under tiden jag ligger inne. Det var verkligen inte såhär jag hade tänkt att min sommar skulle se ut. Men jag höll tårarna inne och lyssnade på musik istället.
Jag har för övrigt nu beställt boken Mattillåtet av Gisela van der Ster. En riktigt bra bok om ätstörningar som jag verkligen rekommenderar
.

allt är bara värre och det blir bara värre för varje dag som går.
jag orkar inte mer
jag kräks flera gånger om dagen och mina tänder och hals är helt förstörda.
jag vet inte hur jsg ska fixa det. det höll ju på att bli bra för ett halvår sen men nu är jag tillbaka i botten igen.
min moster frågade mig för ett par veckor sen hur det var med mig nu, om jag fortfarande kräks och sånt. vad ska jag säga.... jag sa att jag kräks beroende på hur jsg mår och att det inte är lika ofta som förr (lögner). hon sa att hon trodde att jag skulle ha fixat det. att jag skulle vara frisk nu. hon blev besviken och sa 'aa din mamma lär ju inte bli glad när hon får reda på det här. hon trodde att du mådde bättre'
jag borde aldrig ha sagt något. jag bara gör folk besvikna hela tiden. men samtidigt blir jag arg. Hallå här är det jag som har problem och du sitter och säger att du trodde stt jag skulle vara frisk nu! jag behöver verkligen inte dina negativa tankar om vad du tycker.
iallafall så kommer inge bli glad av att höra det jag kommer med nu om ingen är nöjd med att jag ljuger ihop en historia om att jag mår halvt bra.
för en timme sen var jag hos skolskötetskan och jag sa som det var. jag orkar inte längre. jag är helt slut. hon sa något jag aldrig hade förväntat mig. hon sa "det du behöver kanske är att läggas in" jag grät och sa "men jag är ju för tjock för det" hon sa att man kan ha ätstörningar oavsett vikt. vi kollade lite på capoi anorexi center och hon ska kontakta min psykolog och skötare på arbets terapin (har börjat där nyligen).
jag trodde aldrig att jag skulle behöva läggas in. Men om det är det jag verkligen behöver och om det är det som kommer att få mig att bli frisk så tar jag den chansen. Jag ska nog få gå klart den här skolterminen. jag känner att jag behöver göra något drastiskt för att inte förlora mig själv helt.
Det svåra blir vad man ska säga till mamma och pappa om det här. och alla andra som kommer undra vart jag är när jag är inlagd 'hon är inlagd på sjukhus för att hon inte kan äta normalt'
jaja nu ska ja iväg till min skötare på arbetsterapin. min uppgift för veckan var att äta frukost varje dag. det har jag failat

Hello my friend
I remember when you were so alive with your wide eyes.
Then the light that you had in your heart was stolen.
Now you say that it ain't worth staying.
You wanna run but you're hesitating.
I'm talking to the girl in the mirror

jag kräks och kräks och kräks. jag känner också hur min kropp tar stryk. när jag går omkring lite snabbt och sen sätter mig så känner jag hur hjärtat dunkar. min hals är helt förstörd och även mina tänder.
Allt för att inte gå upp i vikt. Allt för att jag inte klarar av de jobbiga tankarna.
jag vill inte hålla på såhär längre men det är så svårt...
det är så svårt att äta en normal portion och vara nöjd. Jag hetsäter nästan hela tiden.
Det gör ont.... det gör ont lite överallt. Jag tror att jag mår bra när jag är tom, när jag kräkts. men det blir bara värre och svårare att sluta för varje gång.

jag mår bra och solen skiner.
sen januari började har jag ätit mer och kräkts allt oftare. varje gång jag kräks skriver jag in det på telefon kalendern och i november och december så kräktes jag ungefär en till två gånger i veckan men nu är det minst en gång om dagen varje dag. Jag är väl glad över att jag inte behåller maten och det gör att jag mår bra antar jag. men det är ju inte alls bra för mig att kräkas varje dag.
Jag försöker äta normalt (förutom när jag hetsäter). jag äter frukost, lunch och middag och då försöker jag hålla mig till nyttiga måltider. det som förstör det för mig är om jag äter för mycket, äter något oplanerat eller onyttigt. jag kan äta onyttigt men då ska jag ha räknat in det. det är så svårt och jobbigt att hålla på som jag gör men jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det.

jag är magsjuk! bläää!! är trött och seg i hela kroppen.
har saknat bloggen

jag har så ont!! mina leder ömmar särskilt knä och handlederna. det har varit så sen i fredags.
maten? hmm det har väl gått bra tror jag. jag har inte kräkts sen i fredags och har ändå kunnat äta rätt så normalt, kanske lite för mycket men inte hetsätit iallafall.

jag är så jäkla trött. jag har inte orkat ta mig upp än och jag la väckarklockan på 7.00. jag måste duscha. jag har två lektioner idag men jag känner nästan för att sjukanmäla mig. nej jag måste åka till skolan. jag måste lämna in en skriftlig uppgift som jag redan är efter med.

Varning för ett detaljerat och äckligt inlägg!!
Jag är rädd. jag trodde jag nästan skulle dö så skrämd och rädd som jag var.
jag skriver med mobilen.
jag var elak mot mamma. jätte elak. jag skrek åt henne att hålla käften och gå och dö. och en massa annat tjafs också.
jag bestämde mig för att jag måste straffas genom att skära. jag skulle inte kräkas då maten hade fungerat jättebra idag. så för en halvtimme sen kom jag in till badrummet. tog en ny rakhyvel och plockade isär den tills jag fick fram bladen. jag tänkte att jag inte kan skära på mage eller handleder eftersom att de såren inte har läkt än. så jag bestämde mig för låret. med mitt nya oanvända blad så började jag skära. det kändes knappt så jag tänkte att lite djupare, några snitt till. och då, då drog jag ett djupt snitt och såret delades i två delar och började droppa blod på golvet. jag blev jätterädd och tårarna började flöda. det öppnades verkligen upp jätte mycket, det har aldrig hänt mig förut. jag vill inte dö såhär. jag kunde knappt andas och började ta toapapper på såret. i min panik började jag tänka på vad som hade hänt om jag hade gjort samma sak på mina handleder där huden är tunnare. jag hade förmodligen legat död nu. men det konstiga var att rätt som det var så blev jag illamående. jag lyfte snabbt på toa locket och spya kom upp. jag fattar inte hur det gick till. det kanske var paniken och rädslan som fick mig att kräkas.
tänk om jag hade skurit mig på handleden. jag vill inte tänka på det. tack gode gud att jag är tjock på låren annars hade jag kommit åt något större blodkärl.
nu vill jag duscha men jag får vänta en stund till så att blodet stannar upp.