DyingToAchieveIt

jag sitter i skolan och snart så ska jag med en kompis och luncha på stan. jag vill inte. jag hade inte planerat att göra det men strunt samma.

igår var det mycket ångest och tårar. jag har min mens och mens är något av det värsta jag vet och maten går sällan bra då. jag hade redan förstört allt på morgonen så då var hela dagen förstörd. till slut efter en massa mat utan kompensation så satte jag mig under mitt skrivbord mot väggen (min katt brukar sitta där) och grät efter en stund av sorg så tog jag fram mitt "bup" häfte och skrev ner "dagens intag" jag skrev även situationsanalys och konsekvenserna av mitt ätande var: ångest, fetma, fler människor som dör pga att jag äter upp all mat som finns, självhat och aggresivitet. idag ska jag till bup och då får min psykolog se det jag skrev och så får jag sitta där och skämmas för det förtjänar jag.

jag är så tjooooooock!!!!!!!!!
varför finns jag ens.
jag är rädd. jag är rädd när jag kommer hem. rädd för att ännu en gång förstöra det jag har planerat, för att inte kunna motstå maten, för att tappa kontrollen.
jag är precis där jag var för ett år sen. jag "åt" i skolan och allt var perfekt tills jag kom in genom dörren och rädslan för att falla för frestelserna tog över och all kontroll bara försvann. jag åt och åt utan att tänka mig för. Den ända skillnaden mellan då och nu var att jag kräktes då men det gör jag ju inte nu och därför känner jag mig så tjock och misslyckad.

jag var på bup igår. jag ska få en kontaktperson. jag pratade med min moster om att jag skulle få en kontaktperson och hon sa att hon kan vara min kontaktperson så jag sa till min psykolog att min moster har anmält sig som kontaktperson/kontaktfamilj och hon sa att det skulle vara jättebra om hon kunde bli min kontaktperson för jag känner redan henne och jag känner mig trygg hos henne så det känns i alla fall bra att veta att jag får ha min moster som kontaktperson.




maten har gått sämst. jag fattar inte vad som går fel hela tiden. jag har dagar då jag är hur strikt som helst, inte en tugga för mycket eller ens en kalori för mycket och sen vissa andra dagar så räknar jag inte ens kalorierna och det känns farligt för då känner jag att jag äter mer för att jag ändå inte håller koll på kalorierna.

jag har blivit så tjock :(

idag har jag varit i skolan och pluggat matte hela dagen. känner mig lite stolt över det men vi får se om något av det jag pluggade på sitter kvar till imon då jag har prov.
maten har också gått bra hittils och jag hoppas den går bra senare också.

jag känner att jag måste satsa mer på skolan. jag har inte sagt detta men för några veckor sen så snackade jag med min klassföreståndare, rektor och studie och yrkesvägledare, och vi kom fram till att jag inte orkar med allt i skolan just nu så jag ska skippa några kurser nu och och några kurser i trean för att sen gå ett fjärde år i gymnasiet och ha de kurserna då.
det känns lite konstigt men det är ändå bra för då kommer jag ha mer ork och då gör jag bättre ifrån mig.

det var så hemskt länge sen jag skrev här. jag har verkligen saknat det
jag har mått så dåligt på sistone. maten går bra en dag men går dåligt i 100 dagar. humöret är också i botten. jag känner mig ensam. jag vet inte vad det är med mig, jag har liksom inget att se fram emot.



idag ska jag gå på min kusins dop. det kommer bli en liten fest och alla kommer ha kul utom jag.
mamma ville att jag skulle ha på mig en klänning men jag vägrade. jag har inte haft på mig en klänning på kanske tre år och jag klarar inte va det. jag känner mig så löjlig. jag kan inte ens ha på mig en dum klänning utan att det ska vara ett problem för mig. men jag kan bara inte. klänningar sitter åt, är korta och visar benen, visar armar, eller bara gör mig tjock. jag trivs inte.

varför kan jag inte bara vara normal och ha kul. varför måste jag ha sådana problem. ju mer jag tänker desto värre blir det, jag är inte den där perfekta dottern, kompisen, barnbarnet, kusinen, systern eller männinskan som jag borde vara.
här om dagen så stod jag framför spegeln mitt i natten och grät. jag bara hatade mig själv. jag ville tänka på något positivt om mig själv men då var dom onda tankarna på mig med något negativt. jag grät över att behöva lyssna på den eviga striden i mitt huvud. varför kan dom bara inte låta mig vara i fred. jga försökte se in i mina ögon och försöka hitta den positiva tanken som ville säga att jag var vacker men jag kunde inte, jag kunde inte tycka att jag var vacker.