jag har mått så dåligt på sistone. maten går bra en dag men går dåligt i 100 dagar. humöret är också i botten. jag känner mig ensam. jag vet inte vad det är med mig, jag har liksom inget att se fram emot.
idag ska jag gå på min kusins dop. det kommer bli en liten fest och alla kommer ha kul utom jag.
mamma ville att jag skulle ha på mig en klänning men jag vägrade. jag har inte haft på mig en klänning på kanske tre år och jag klarar inte va det. jag känner mig så löjlig. jag kan inte ens ha på mig en dum klänning utan att det ska vara ett problem för mig. men jag kan bara inte. klänningar sitter åt, är korta och visar benen, visar armar, eller bara gör mig tjock. jag trivs inte.
varför kan jag inte bara vara normal och ha kul. varför måste jag ha sådana problem. ju mer jag tänker desto värre blir det, jag är inte den där perfekta dottern, kompisen, barnbarnet, kusinen, systern eller männinskan som jag borde vara.
här om dagen så stod jag framför spegeln mitt i natten och grät. jag bara hatade mig själv. jag ville tänka på något positivt om mig själv men då var dom onda tankarna på mig med något negativt. jag grät över att behöva lyssna på den eviga striden i mitt huvud. varför kan dom bara inte låta mig vara i fred. jga försökte se in i mina ögon och försöka hitta den positiva tanken som ville säga att jag var vacker men jag kunde inte, jag kunde inte tycka att jag var vacker.
