"åh nej jag lever!!! och jag är fortfarande tjock!!!!!!!!!" det var det första jag tänkte när jag vaknade imorse. jag hatar mig själv sååå mycket. inget är tillräckligt. inget.
jag har kräkts för andra gången idag men ändå är jag inte nöjd med någonting nu. ni kan strunta i det där jag sa om att gå ner i vikt. vad tänkte jag på egentligen. jag kommer aldrig bli frisk. det är precis som förr jag äter och kräks och äter och kräks men den ända skillnaden nu är att jag har varit med om allt det här förr. jag vet precis hur allt kommer bli. jag vet också hur jag ska göra för att fixa de,t för att sluta äta och kräkas. jag vet hur jag ska kunna äta normalt och behålla det. men jag vill inte. inte nu iallafall.
Det känns inte längre som om att jag kräks för att jag är rädd att bli tjock. eller jo till viss del men inte lika stor del. nu handlar det mer om känslan av att vara tom och att kräkas upp känslor som jag har tystat med mat. ibland kan sed gå mer än tre timmar från det att jag haar börjat äta tills jag kräks och då handlar det om att något hände som gjorde att jag ville kräkas. det handlar inte om stora saker som händer utan småsaker som igår då ville inte en app på min telefon fungera och då fick jag nog. jag avinstallerade appen och gick och kräktes. det är ju inte en stor sak men det var en sak som var sista droppen för mig. det händer ju en massa små sake under dagn men jag verkar inte bry mig om dem men det kanske jag ändå gör omedvetet och istället så sparar jag dem inom mig och tystar dem med mat men till slut så räcker inte maten till och något gör att jag behöver bli av med allt.
