igår innan jag skulle gå och lägga mig började ångesten smyga på mig och jag kände mig
helt värdelös och nere. när jag vaknade imorse så kände jag att jag inte var värd någon frukost så jag åkte till skolan på tom mage med depp musik som hördes ur hörlurarna. vi fick kyckling med ris och sås i skolan det blir väl 600 kcal kanske. men sen när jag skulle sluta så gick jag förbi skolsöterskans rum och jag tänkte att det kanske är dags nu men först måste jag bli av med min kompis så jag gick med henne till bussen och som tur var så gick hennes buss tidigaren än min så när hon åkte så återvände jag till skolan, till skolsköterskans rum.
det var upptaget. Hjärtat slog som attan och jag trodde att jag skulle dö. men sen kom hon ut och undrade om hon kunde hjälpa mig. jag gick in och sa '' jag vet inte vad jag ska säga men jag har typ... typ asså... bulimi. sen rann tårarna. hon frågade varför jag hade valt att berätta det och jag sa med tårarna i ögonen '' jag orkar inte mer'' vi pratade lite om ifall någon annan vet, om vad jag kräver av mig själv, hur jag allmänt har det och hur jag har lyckats med att hålla det undan för alla andra. hon var snäll och gav mig en ny tid. jag tror att hon tror att jag har haft bulimi i flera år för hon sa typ saker som '' aa jag förstår att du inte orkar nu efter så många år''. hon sa att hon var stolt över mig och att jag ska vara stolt över mig själv för att jag är så modig.
det som är dumt nu är att hon har skyldigheten att berätta för mina föräldrar om jag ska kunna träffa någon på BUP. fan att jag inte är 18. fan fan fan. jag är så rädd, jag vill inte att min familj ska veta. tänk ifall dom inte vet hur dom ska bete sig med mig eller att de sårar mig omedvetet eller om dom kommer hata mig eller om dom inte orkar med mig elller och eller och eller och eller. listan kan bli hur lång som helst.
efter att jag var klar med samtalet så kände jag mig stolt. så jag försökte ringa min moster men hon svarade inte. jag ville fråga om jag kunde komma hem till henne med en gång för jag ville berätta vad som just hade hänt och att jag har bulimi så klart. men sen vaknade jag till och skickade ett sms och sa att jag ringde bara för att jag vill prata lite. hon ringde efter typ en halvtimme och vi pratade en stund och vi bestämde att jag skulle åka till henne på fredag nästa vecka. jag är så glad och ändå så är jag ledsen. jag är glad för att jag äntligenn kommer kunna öppna mig för henne men också ledsen för att jag ska behöva fördärva henne med mina problem, hon som såg så mycket fram emot det och sa det flera gånger att åh vad kul att du äntligen kommer. att jag alltid ska behöva förstöra allt...
i alla fall så sa jag till mamma att jag skulle åka hem till moster på fredag och hon sa att det var okej. sen sa hon att jag skulle ta med mig min syster ''L'', jag blev arg och började skrika. varför fattar hon inte att jag för en gångs skull vill vara själv med moster och nu bara förstör hon allt. jag skulle börja fixa min middag när hon sa det så jag sket i det och gick till mitt rum och lyssnade på musik istället. jag var för arg för att äta men jag vet att jag borde ha ätit eftersom att jag inte hade ätit något annat än det vi fick i skolan.
nu är jag i alla fall glad och stolt över mig själv men jag är rädd för vad som ska hända när min familj får reda på allt.
Wish me good luck ;)
