DyingToAchieveIt

Idag var jag på bup. när vi pratade om min matdagbok så fanns det en situation där jag hade ätit tre mackor under kvällstid och jag tyckte att det var för mycket och en halvtimme senare så drack jag ett glas o'boy, utan att kompensera. min psykolog skrev upp den situationen på whiteboard tavlan och sen frågade hon vad jag tänkte efter att jag hade ätit allt det där. Först sa jag bara att "det blev för mycket" och att det var dumt. sen frågade hon om det var något mer jag tänkte, jag tvekade lite för jag har inte delat med mig av dessa tankar förut. men till slut sa jag att jag tänkte '' att jag var tjock'', "misslyckad" och "inte värd att leva".
Det var nästan läskigt att se sina tankar på tavlan. Sen började jag skratta, jag tror att jag ville gråta men jag skrattade bara. min psykolog frågade varför jag skrattade, jag sa att det är konstigt att se tankarna framför sig, de finns ju alltid i huvudet men man ser dom inte framför sig. Sen sa hon vad tycker du om att det började med tre mackor och slutade med att du inte var värd att leva. jag sa "det känns konstigt att jag tänker att jag inte är värd att leva men det är ju så jag tänker" sen frågade hon hur jag tror att man kan bryta dessa tankar,
jag svarade "man ska vara perfekt''
hon sa "hur är man när man är perfekt då?"
jag tvekade lite för jag vet att man är perfekt när man är smal, men det är ju inte riktigt sant för, att vara perfekt är så mycket mer. så jag svarade:
"jag vet inte"
hon sa "känner du någon som är perfekt då ?"
"nej"
"men då kanske man inte kan vara helt perfekt egentligen", sa hon
"mm"





jag har en konstig känsla nu. varför strävar man efter någonting som egntligen är nästan omöjligt att uppnå. och hur vet jag att jag har uppnåt det om jag inte vet vilka krav och mål som ska uppfyllas för att uppnå perfektionen.



min nästa läxa är att skriva en lista över vad som är perfekt.