Så länge som jag minns så har jag alltid varit den lite större flickan, normalviktig men inte lika smal som mina kompisar/kusiner/syster. Jag har ända sedan jag varit liten undrat varför jag var större och jag önskade alltid att jag kunde bli lika smal som de andra. så redan som liten så var jag missnöjd med mig själv.
jag minns som liten att när jag och mina två andra kusiner var hemma hos mormor och åt middag så brukade man alltid påpeka mina kusiners minimala portioner, folk tyckte däremot att jag var duktig som åt mycket.
Jag tyckte väl om det, att de tyckte att jag var duktig som åt mycket. jag kände liksom att jag fick ett högrre värde, var mer omtyckt och att jag fick mer uppmärksammhet.
men sen i tonåren så var jag väl inte så perfekt längre. jag hade gått upp i vikt!!!!!!
Folk började märka det och de sa det till mig. jag var ju fortfarande normalviktig men jag hade iallafall gått upp ett par kilon.
Den där perfekta flickan var inte så perfekt längre. jag blev ledsen så klart och ville gå ned i vikt men jag var inte säker på hur jag skulle bära mig åt.
Det kom väl smygande lite smått. det började med att jag hatade mig själv, började själv tycka att jag var tjock, ville inte ha på mig vissa kläder/färger.
Med åren blev det bara mer och mer, jag pratade inte med någo om det jag kände så det fick aldrig komma ur mig utan stannade inom mig tills jag inte kunde hålla kvar det längre och då började ätstörningarna på riktigt.
En kväll när jag hade kommit hem från en fest så kom ångesten smygande och jag tänkte på allt som jag hade proppat i mig under kvällen och jag grät mig till sömns. Morgonen därpå hade jag fått nog. jag gick in på internet och jag sökte upp anorektiska tips. Jag skulle bli SMAL.
Från att ha ätit helt normalt övergick allt till svält på väldigt kort tid. min första fastdag utan mat var knappt en vecka efter att jag hade sökt upp tipsen. allt kom som en chock till min kropp och jag tappade ganska mycket vikt under de första veckorna. men det jag inte visste var att när man chockar kroppen på det sättet så ger den igen på sitt sätt. Så ca ett halvår senare så orkade inte min kropp längre och jag började hetsäta nästan dagligen men jag visste inte hur man kräktes. Jag hatade mig själv så mycket under den perioden så det går inte att beskriva. Jag var kvar i allt ätande och spyande tills jag inte orkade hålla på så längra. jag vill bara dö. Så jag tänkte att antingen så ska jag ta tag i det här och bli frisk eller så fortsätter jag tills jag når min grav. jg hade gärna kunnat fortsätta och dö om jag hade vetat att det var inom en snar framtid men jag visste att jag kunde leva med bulimin hur länge som helst så jag bestämde mig för att bli frisk. jag ville att mina innersta drömmar skulle bli sanna, jag ville inte att de skulle bli nedspolade med spyan i toaletten.
här är jag nu på väg mot friskheten. jag önskar att jag kunde gå tillbaka till lilla jag och säga till mig själv att jag var vacker, att jag skulle titta i spegeln och vara stolt över det jag såg, men det kan jag inte.
jag ångrar inte det jag har varit med om. visst, det är en massa tid som går åt på onödiga tankar, hat och mat. men dethär är den jag är nu och då får jag väl acceptera det. jag har även varit med om en massa som jag aldrig skulle varit med om ifall jag inte hade haft bulimi, både bra och dåliga saker. min poäng är att om jag ska sitta här och vara ledsen över all tid som har gått åt på ätstörningar så kommer jag tillbaka till ruta 1. för då får jag antagligen ångest över det och ångesten leder till något som leder till något annat och då hinner jag inte göra det jag engentligen ville göra och allt det som jag har missat under de åren som har gått.
lycka till alla fina där ute <3
