jag känner mig så ensam och övergiven. Min jämnåriga kusin var hos oss under dagen och allt kändes bra då men sen när hon gick så ville jag bara gråta utan någon anledning.
Ni kanske inte vet det här men jag brukar sjunga i kyrkokör och nu vid påsk tiden så brukar det vara lite extra speciellt med lite solo sång. Och jag har varit med i kören ganska länge typ sen jag var 10 år och nu är jag 16 och saken är att jag aldrig har velat sjunga solo. det bara går inte. Vår körledare säger alltid till mig att jag ska göra det och att jag har en fin röst men jag vill inte. det är inte så att jag skäms för människorna i kyrkan eller är rädd för dem, ne jag är rättare sagt rädd för deras kritik för vad jag än gör så hittar dom alltid något som är fel. DEt är alltid så, asså om jag sjunger i kör så säger folk varför höjer du inte rösten,man hör inte dig och om jag inte sjunger solo så säger folk kolla på de andra tjejerna de vågar varför vågar inte du. JAg vet inet vad jag ska göra men det rätta för mig är nog att jag inte ska sjunga solo för då känns det som om jag på något sätt mår bättre av att jag får bestämma över mig själv men jag får dåligt samvete över att göra fok besvikna hela tiden. men jag börjar vänja mig för på något sätt har min ätsörning gjort så att det känns okej att göra folk besvikna.
